Är det meningsfullt att se tillbaka på sitt liv ibland? Kan det leda framåt? Eller är det bara en omväg runt i en cirkel som inte kan ta en någon annanstans än där man redan varit?
Spelar det någon roll om det är ljusa eller mörka minnen man ser tillbaka på?
Jag tror att jag oftast bär de ljusaste minnena med mig, det är de mörkare som måste grävas fram om de ska synas. Är det nödvändigt? Varför ska mörkret belysas? Kan det inte bara stanna där i skuggorna.
Om jag är summan av mina erfarenheter så har ju både mörker och ljus påverkat mig. I ljuset finns livsglädje och lust att komma någonstans! I mörkret, vad finns det där? Ja, ibland är det ju samma saker. Kanske inte glädjen, men längtan efter den – lust att komma någonstans! Kanske är drivkraften framåt ibland starkare i mörkret? Åtminstone så länge det går att se lite ljus, så länge det finns något att sträva efter.

Jag har nog många gånger velat dölja om jag gått i mörker. Inte bara för min omgivning utan även för mig själv. När jag ser tillbaka på jobbiga perioder så är det som att jag tänker på dem som mer jobbiga i efterhand än vad jag upplevde det där och då. Kanske är det inte så, kanske var det riktigt jobbigt redan då, men de ljusare minnena har tagit över och döljer sanningen.
Men vad är sant då? Det är ju mina minnen? Mitt liv… så jag kan väl själv avgöra det, eller? Finns det en objektiv sanning om det som varit? Eller bara flera subjektiva? Vad får jag för svar om jag frågar andra som fanns i min närhet – hur tror de att jag hade det? Varför tror de så?

Kan man bestämma själv vem man är eller ska vara? Eller är det hur man speglas av andra som avgör det?